Jag är egentligen inte en person med humor. Men det finns i regel inget annat sätt att möta verkligheten på, än att beskriva den som den är. Konstnärerna utvecklades positivt ekonomiskt och socialt under 90-talet. De lämnade sitt tillstånd som minoritet, åtminstone på den västerländska liberala marknaden. I det svenska, schweiziska, eller vilket samhälle som helst, skapar dagens välståndsutveckling och ledarskapsideal den vedertagna bilden
av konstnären. Konstnärer är lyckliga; några tjänar dessutom ett helvetes massa pengar. Finanskrisen 2008/09 verkar inte ha förändrat den bilden, inte i Europa i alla fall. De sociala mönster och uppfattningar som avgör framgång inom det här fältet tycks djupt inristade. Men det här är bara bakgrunden till den serie första-och andrahandsscener som jag vill dela med er.

Zürich – en industribyggnad i stadens ytterområde. En anonym dörr leder till en konstnärsateljé. Här verkar en internationellt etablerad konstnärdsduo som är känd för att inte ge intervjuer. Men de visar en journalist runt och beskriver den medelstora företagsverksam-
heten; den ene av de två konstnärerna besvarar e-posten, den andra sköter bokföringen. Deras estetiska samarbetsform beskrivs som ”brainstorming”. På ateljéns nedre plan modellerar några assistenter i skum. På kvällen frågar dottern sin konstnärspappa om han haft en bra dag på jobbet. Scenen skulle kunna vara hämtad från företagsvärlden. Journalisten rapporterar om detta utan vare sig häpnad eller förvåning, utan nöjd med att det är så det ser ut för dagens internationella toppkonstnärer, och utan tvivel för den schweiziska eliten. Vad är det som sker med konstnärerna i detta land?

Under mitten av 1900-talet anpassade sig de schweiziska bönderna, hantverkarna och storstadsentreprenörerna med sina trägna och pragmatiska uppfattningar, till moderniteten. Gediget och regelbundet arbete samt ansvarsfullt handlande blev deras villkor. Ingenjörskonst och bankväsende föreföll vara de mest hedervärda yrkeskategorierna; de mest svårhanterliga tillskotten kom från arkitekterna. Och från Max Bill-typen – Max Bill, med bakgrund i Bauhaus, kämpade för att passa in i prototypen för
den moderna schweiziska konstnären, den hyllade konstnärs-
ingenjören. De här konstnärerna insåg att ingenjörens förmåga
att lösa tekniska problem var ett krav för att bli respekterad och betydelsefull. ”Flamboyanta” konstnärs karaktärer var å andra sidan helt opålitliga. ”Individuell skillnad” var ett schweiziskt tabu, så även idag. Med ett fåtal undantag: i det tidiga 80-talets Züri Brännt (Zürich brinner) (1), valde många av de extrema karaktärerna att lämna landet. Ett fåtal melankoliker stannade. Kontrollerat arbete, som går planenligt, är idag den mest framgångsrika vägen för schweiziska konstnärer. Konstnärsduon i industribyggnaden förkroppsligar detta mycket väl.

Stockholm – ett utställningsevenemang på en konsthögskola i stadens centrum. Ett coolt och avspänt gäng konststudenter, med drag av gatumode och goth, har samlats runt ett videoverk som en av dem gjort. En hemmagjord flyer bjuder in besökarna att delta i detta offentliga evenemang. Samtidigt i samma byggnad, på en annan vernissage, har en förstaårsstudent sin första utställning. Den lockar en stor välklädd skara besökare. Det är en välbärgad publik från entreprenörsvärlden, som tar en drink och småpratar med ryggen vänd mot debutantens frimodigt excentriska bildvärld. Studenten rör sig i vimlet i en vit skjorta, och funderar för ett ögonblick över vem som är cool och vem som inte är det. Överträffar den specialskurna vita skjortan den svarta klädkoden? Vad förkroppsligar den ambitiösa konstnären i detta land?

Tyskland – någonstans. Strax efter bästa sändningstid på en
public service-kanal presenteras ett avsnitt av teveprogrammet
Our Artists. Den i media ständigt förekommande, och konstant pratande, långhårige ”Mörkrets Mästarmålare” visas när han blir körd till sin ateljé. Ateljén finns i en fabrik i Berlin, och där får vi ta del av hur han teatraliskt drämmer till en noggrant placerad bit lera. Därpå följer min favoritscen: han är på shoppingrunda, ensam, i landets största butik för konstnärsmateriel. Medan han slänger ner färg och penslar i sin kundvagn förklarar han att affären ”generöst nog håller öppet för mig nattetid, för att jag ska få lugn och ro”. Slutligen blir det barnsliga geniet hemkörd av sin ateljéchef, medan målarkollegor och hans gallerist talar gott om honom. Varannan generation, i Tyskland efter murens fall, uppskattar och faller för den här typen av pompösa mästarmålare. Extravaganta, ja, och med stark självtillit, men deras visuella utkast och kulturella idéer förblir i regel väldigt standardiserade. Tysklands historia, med sina regioner, har gett utrymme för flera parallella kulturscener.
Detta har, i sin tur, gett möjlighet till alternativa möjligheter för framgångsrika konstnärsroller. Seriefotografen med sin torra humor räknas definitivt till de inflytelserika. Det multinationella Berlin är, inte att förglömma, också hemmet för en dansk konstnär som återupplivar rollen som konstnärsingenjör. Han producerar globalt, och han är frontfigur för sina 15-50 anställda.

Under flera veckor ekade nyhetsrubrikerna i Sverige av att en konststudent införlivat ett psykiskt sjukt beteende i en performance
i det offentliga rummet. Hon blev räddad från ett, till synes, självmordsförsök. Hon skulle hoppa från en bro, och blev förd till ett mentalsjukhus för vård över natten. Morgonen därpå avslöjade hon att hennes agerande var ett konstprojekt. Den hetsiga debatten, underblåst av media, kulminerade i populistiska rop på att skolan skulle få något slags straff. Argumentet var att skattebetalarnas pengar inte skulle användas för att finansiera konst som överskrider allmänna normer. Att fejka psykisk sjukdom dömdes som en förolämpning mot den gemensamma moralen och identifierades som något utanför den legitima ordningen. Bara några dagar senare, på en konstmässa, visade en stockholmsgallerist en handfilmad video av en konststudent iförd rånarluva som sprayar ner vad som såg ut som en t-banevagn. Han lämnar scenen med ett stuntliknande hopp genom tågfönstret. Videon presenterades tillsammans med en luxuös gulklädd empirsoffa och några sprayade färglinjer på väggen. Detta bidrog till en ”radical chic”-aura över iscensättningen.

Nej, jag talar inte om alla de olika roller som konstnärer (temporärt) tar upp inom sitt professionella konstnärsfält för att skapa sig ett utrymme. Så som exempelvis rollen som rebellen, den svarta själen, bricoleuren, nykomlingen, arbetarklasshjälten, den mystiska mästaren, mästermålaren, drömmaren. Jag talar istället om normativa mönster inom givna kulturella sammanhang: samhälleliga projektioner av vad en framgångsrik konstnär är. Fantasier om vad en framgångsrik konstnär är varierar mellan kulturella kontexter, och utövas av både icke-konstnärer och konstnärer. Samhällets värderingar av normalitetens koder utgör också koderna för undantagen. Detta är samtidskonstens position alltsedan 1800-talet. Och i detta ljus är mina överträdelser som konstnär mindre ett personligt behov än ett samhälleligt mönster.

De två sista små scenerna kan tolkas som något som paradoxalt nog säger samma sak: en pompös och excentrisk karaktär som förkroppsligar prototypen av den framgångsrika och erkända moderna svenska konstnären. I allmänhetens ögon spelar de, oberoende av varandra, rollen av både det extrema och det excentriska, oavsett om det sker medvetet eller inte. Detta specifika- kanske förvånande- mönster av överträdelser kan prägla den gamle bohemen och stå i skarp kontrast till det framgångsrika entreprenörskap och den ingenjörskonst som finns i andra nationella kontexter eller i svenskens välkända socialt medvetna karaktär. För även om det svenska 1900-talet berättar jämställdhetens saga om moderna och socialdemokratiska människor, så finns här också kungafamiljen. För befolkningen i en huvudstad spelar distinktionen roll, något vi kan se i klädkoder och framgångssagor, liksom i överträdelser och ritualiserade tokerier, vilka har en stabil plats i den svenska offentligheten. Frågan kvarstår om konstnärernas visuella förslag och de bakomliggande idéerna är hälften så excentriska som de verkar. Men vänta, jag ber dig att ta del av ännu en liten historia. Det finns en ny förebild för uppgång: den akademiska konstnären. Denna konstnär är av en art som gör sig väl i Norden, liksom i de engelskspråkiga och tyska kulturerna. De strömmar till symposier och konsthögskolor, de publicerar uppsatser och annat material. Hellre än att skapa konstverk eller förkroppsliga coolhet på vernissager producerar de forskning-för att kunna ansöka om ännu ett forskningsanslag. De har, med goda skäl, lämnat den fattiga konstmarknadens kriterier och utmärker sig på symposier med sina engagemang i samhälleligt relevanta diskurser-allt detta till priset av visuella banaliteteter, på allvar.

Nu tycker jag, slutligen, att saker blir roliga: Vi hör alla till samhälleliga mönster. Den erkända schweiziska konstnärsduons offentliga konstverk How To Work Better – består av en lista över målsättningar för olika ledarskapsstilar, kungjord i stort format på gaveln till ett flerfamiljshus som är synligt från pendeltåget till Zürichs flygplats – har förlorat all den ironi som verket kanske hade en gång. De nationella förväntningarna ramar in den alltför väl. Trots allt, konsten är inget universellt språk, som den allmänna uppfattningen i det nära förflutna kanske påstår. Istället behöver konsten regelbundet omvärderas enligt vad som anslår den rätta tonen för kontextuella levnadsförhållanden. Kanske skulle den schweiziske konstnärens självkontroll lämpa sig för en förvandling: Låt ingenjören bli dandy! Självklart är det lätt att komma med excentriska förslag, men varför skulle jag inte göra det? Jag är också ett samhälleligt mönster: format av en barndom i Spanien måste detta mönster bestämma sig för vilken konstnärsroll det finns mest potential i. Under tiden beslutar det sig för att vara en glad, kulturell nomad, om än inte alltid humoristisk.

(1) Filmen dokumenterar den unga rörelsens aktiviteter och deras krockar med myndigheterna. Detta skedde under en period när det öppnades fristående konstcenter i ockuperade byggnader och när man organiserade fantasifulla demonstrationer mot den dåvarande konservativa kulturpolitiken.

Översättning til svenska: Astrid Trotzig
in: Konst & Institution, Stockholm 2010